Hallojs!

Jag har, i största delen av mitt tjugonioochetthalftåriga liv haft långt hår. Och då menar jag RIKTIGT långt. Någonstans mellan midjan och 10 cm uppåt har det legat, så gott som konstant.
Det har varit tjockt, tunnt, lockigt, rakt och i alla möjliga kulörer, men nästan alltid sådär långt!

Vid fyra tillfällen har jag klippt av detta svall, och här kommer lite hårhistoria för den uttråkade som har tid:

Första gången var när jag var nyss fyllda 7 år och skulle börja i ettan. Vilken grej. Jag gick från långa bruna, stora korkskruvar till en kort pojkfrisyr... nästan hockeyfrilla, fast inte riktigt så fräckt. 
Jag vande mig sakta men säkert vid min pojkfrisyr men svor på att aldrig göra om något sådant igen. NÅGONSIN!

och det gjorde jag inte heller.... inte riktigt så illa i alla fall...

Någonstans innan jag började 7:an för trehundra år sedan klippte jag av det till axlarna och permanentade det strax därefter. Det var fruktansvärt. Ångrade mig från dag ett och eftersom 1997 inte var plattångens hetaste tid (var den ens uppfunnen då?) fick jag gå omkring hela högstadiet och se ut som en desperat tillplattad pudel. Många sa att det var snyggt. Jag var inte en av dom. Andra sa att det såg roligt ut. Jag var en av dom. Usch!

Jag lät det växa. Den här gången växte håret till min stora glädje ut rakt.
Jag extraknäckte som hårmodell och hade utöver en hel harang av frisyrer, hela Poly Country colours sortiment i mitt CV.
En dag fick jag för mig att blondera slingor. Hemma. Dum idé.
Håret vart orange-gult-vitt-brunt ( i den ordningen) och stackars mamma vart nog än mer förfärad än jag när hon fick se resultatet. Nästa stopp blev hos en frisör, och väl där fick jag mitt tredje infall: "Äh, klipp av det vetja!"
Kort, nästan snaggat och väldigt rufsigt i nacken, lång lugg och lilabrunt hår. Jag var kalasnöjd!!!!
Tills jag kom på att det var 4 månader kvar till studenten. Fanken. Lagom till studenten hade jag till min studentmössa  INTE det böljande svall jag sett fram emot, utan en snygg men kort, kort page i blonda nyanser. Som tur var hade jag en toppenfrisörska som lyckades ordna en klockren bal-frisyr trots allt!

Sen dess har det i stort sett fått växa ifred. Det har varit lockigt och ganska fint, och jag har investerat i plattång för när jag vill ha rakt hår....
Sen kom vintern 2008, när jag gick in till en frisör här i Stockholm. "gör mig snygg"  sa jag och "Tjoff!" KORT!!!! Etappklippt/flikat och som längst till axlarna
Supernöjd, jättebekvämt och klockrent har det varit, fram till tidigt i våras när jag bestämde mig för att låta det växa igen. Blev liksom sugen på att ha långt igen bara. Tyvärr var jag inte tillräckligt tydlig hos frisörskan, utan hon klippte av en bra bit i maj när jag var där... Det må vara hänt.

Sen friade Anders!
Inte en CHANS att jag är korthårig på bröllopet!!!

Så!
Inför bröllopet har jag alltså beslutat att låta mitt hår växa så mycket som bara hinns med, men inget förhindrar det ju från att tillslut bli slitet!
Trots att jag väldigt sällan får kluvna toppar börjar det märkas att det var 6-7 månader sen jag klippte och färgade håret, så nu är det verkligen dags.
I veckan händer det.... fanken vad läskigt... jag vill VERKLIGEN inte bli korthårig igen, inte just nu!!!!

Kram!