Igår framåt lunch kom träningsvärken krypandes och vid fyra kunde jag knappt lyfta armarna. Haha! Skinkorna biter det också i. Idag är det lite behagligare igen, men känns fortfarande.
Med kalasförberedelser, heltidsjobb, släktsamankomst och en man som har styrelsemöte etc vet jag inte när jag ska hinna, eller för den saken skull, orka träna. Det får bli som det blir den här veckan. Usch. Gillar inte att tumma på det så men jag vill verkligen prioritera att vara med Stella! (Ja, nu sa jag det igen)

Iallafall:

Anders är så rolig hemma nu.
Jag har liksom smyghoppats på att han ska börja baka bröd när han är pappaledig, och den drömmen verkar gå i uppfyllelse nu :)
Jag tycker det är ganska tufft (och det är ju faktiskt en manlig trend) att sätta surdeg.
Jag tycker visserligen om att baka, och jag gör det gärna, men det är ju ingen nackdel om även Anders bakar :) så blir det lite olika grejer...
... och så är det ju SÅ gott med nybakt bröd!

Min mamma har alltid bakat bröd, så länge jag kan minnas hade vi hemmagjort frukostbröd hos mamma och pappa, och något annat är snarare konstigt. Så är det fortfarande när vi är där.
Mamma bakade ofta bröd på helgerna när jag var liten. Och då var hon, som alltid, lugn. Det märktes att hon tyckte det var kul och givande. En skön känsla.
När äggklockan ringde och brödet var klart var det bästa jag visste att sitta vid köksbordet och få en rykande färsk skiva med lite smör och lite strösocker på. Det var så lyxigt och så gott! Lyckan var gjord. Åh! Underbart barndomsminne. Tack! :)

Jag hoppas även Stella kan få sånna mysiga minnen.
Det är något jag unnar alla barn, känslan och upplevelsen av att ha en lugn mamma som bakar eller lagar mat, och den där härliga känslan när man äter något gott, serverat bara till mig, helt utanför alla måltider, och i sitt barnahjärta känner "Det här gjorde mamma till mig för att hon älskar mig"

<3