Att fånga dagen

Nu ska jag berätta om något som kan verka litet. Kanske obetydligt t o m. Men som för mig är otroligt stort och av högsta betydelse.

Vikten av att ta sig tid och bara vara i nuet är något som många underskattar.
Det är svårt att fråga dagen, ta vara på stunden och allt vad det heter.
Som tur är har jag någon som hjälper mig med det. Stella är nämligen en fantastisk anledning för mig att vara just här och nu. Med henne.

Något Stella och jag har gemensamt är att vi tycker om att vara ute. Jag gillar att vara ute även om det regnar så i förrgår tog vi på oss regntåliga kläder och knallade tillsammans igenom skogen till lekplatsen. Bara hon och jag. Mamma och dotter.

På vägen dit åt Stella blöta blåbär (hon ser själv vilja som är mogna och plockar dem) tittade på blommor, luktade på blommor och pekade på otaliga stubbar och grenar. Det var väldigt kul att få gå själv i skogen och hon lyssnade noga och följde mina instruktioner när jag gav henne tips om att gå runt stubben istället för över osv :)

Väl framme på lekplatsen blev det först storfavoriten: gunga, och efter en bra stund (sa jag att det ösregnade) ville hon gräva med spade i sanden :)
Hon fick ta den tid hon ville. Vi hade ju faktiskt inte bråttom någonstans. Vi grävde tillsammans, pratade mycket och gjorde sandkakor och små torn.
Sen provade hon den lilla grävskopan som står i sandlådan och till slut åkte hon (med lite hjälp av mamma) rutschkanan sådär en 10, 15 gånger :)

När kläderna var blöta och rutschkanan torr var hon nöjd och pekade mot skogen. Jag frågade om hon ville ha mera blåbär och det ville hon så vi gick hemåt.

På den korta vägen till skogen plaskades det noga i varje vattenpöl och när vi precis kom fram till skogskanten sträckte hon upp armarna mot mig och det var tydligt att jag skulle bära min blöta och trötta dotter.

Istället för att sätta sig på min höft och titta framåt som vanligt så fick jag en enorm kram. Hon höll fast så länge. Trodde nästan hon hade somnat så jag började gå. Hörde hur hon fnissade och kramade. Sen sträckte hon på sig och såg mig i ögonen med sina söta busiga ögon och med ett leende som inte är av denna värld. Hon var så tydlig!
"Tack mamma, jag har haft jättekul!"
Och så kramade hon mig sådär hårt och mysigt igen.

Hela jag smälte och jag skriver faktiskt detta inlägg just för att jag vill minnas den där lilla stunden vi delat.

Väl framme vid blåbären släppte jag ner henne och så åt vi några blåbär, gick vidare och åt två svarta vinbär och sen gick vi in.
Vi var blöta och sandiga så det blev raka vägen till badkaret.
Det var nog grädden på moset, och det var en glad liten tjej som tog sitt kvällsbad :)

Jag vet att Stella inte kommer minnas denna dagen, men jag gör det så det räcker åt oss båda.

Jag sparar denna dagen och denna känslan i ett speciellt litet rum i hjärtat.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback