Hejhopp!

Den här bloggen är uppdelad i två. Ett avsnitt med det mindre roliga som hände, och ett avsnitt med det roliga som hände (och alla fina bilder). Här kommer det mindre roliga:

Val thorens 2011.
Resan då 15 personer från olika delar av landet, sammanlänkade genom vännen JM, fick för sig att dela på en lägenhet i franska alperna.
Resan då en av dessa 15 blev magsjuk, en fick hjärnskakning och minst hälften fick en dunderförkylning.
Resan då jag under en dag agerade tolk på ett franskt akutsjukhus beläget 2,5 timmar från skidorten, för vår stackars vän som fick ovan nämnd hjärnskakning.

Hjänskakningshistorien är en lång historia, varför jag bestämde mig för att dela upp bloggen i två delar.
Här kommer den:

Tjejkompisen SM åkte snowboard och trillade med ansiktet först i backen.
Hon vart först helt avtuppad men återkom efter någon minut. Stackars söta VE fick bevittna detta helt ensam innan någon annan han komma på plats.
SM hade tappat minnet, bitit sig i tungan och läppen, fått skaplig blå bula i pannan, och personalen (pistvakten) pratade franska.
Bara en vän fick följa med till sjukhuset, och eftersom både jag och personalen talade italienska åkte jag med.
Först fick vi åka scooterbår (där jag åkte bak på dragscootern) några hundra meter.
Sen fick vi åka en liten ägglift där båren inte fick plats och alltså stack ut med hälften.
SM började vid det laget få tillbaka delar av minnet och tala sammanhängande. Vi höll konstant kontakt under hela resan och jag märkte att hon blev allt bättre.
Efter ett tag började jag inse att vi åkt ända ner till byn med lift, och därefter åkte vi taxibuss i ca 20 minuter. I mitt stilla sinne tänkte jag "vilken tur att sjukhuset låg så nära!"

SM togs om hand med en gång och efter 3,5 timmar i väntrummet fick jag gå in till henne.
Huvudet röntkades och tester gjordes. Hon var fri att åka hem! Lycka!

Doktorns ordination:
Lugn och stilla resten av dagen. Ingen alkohol på minst ett dygn och ingen snowboard på minst två dygn.
(är personligen ganska övertygad om att dygn borde bytas ut mot veckor, men jag är å andra sidan ingen doktor...)

Väl hemma hade underbara söta VE, som varit het utom sig av oro, ordnat min favvomat (kött och sallad) bara till mig som tack för hjälpen. Jag blev rörd och kunde inte hålla tillbaka tåren. Söta underbara fina vän!

SM mådde allt bättre, och envis som få ville hon gå ut redan samma kväll. Föga hjälpte det att jag och de andra försökte övertala henne om motsatsen.
Ett och ett halvt dygn senare var hon även uppe på brädan igen.
Jag antar att det är ett bra tecken.

Slutet gott, allting gott!