Vad kallar man en groda utan ben

Hopplös!

Ja och det är väl ungefär så jag känner mig just nu.  Trött. Hopplös.
Igår trodde jag att jag skulle vara mer energisk ikväll. Kanske pigg nog att vika all tvätt, att börja packa och var sugen på att åka till gymmet. Men hur blev det med det då?

Jo, grodlåren trilla av hönan.

Imorse började någon typ av ovälkommen nackspärr introducera sig själv, och allt eftersom dagen gått har den blivit värre. Mot slutet av arbetsdagen använde jag knappt vänsterarmen alls längre. 

Efter att ha svängt förbi biltema på väg hem för att införskaffa delar till våra nya grindar, så fick jag sätta igång med middagen ganska sent. Kycklingen var otinad, hela familjen var hungrig och hade blodsockernivåer någonstans vid fotknölarna. Halvoptimalt utgångsläge. Stella fick gå ut och leka med en vän sålänge, så är åtminstone hon road ett tag.

Men. Som om det skulle gå så enkelt. Avbrott i middagsfixet "NADJA, Stella blöder näsblod, ta Amelia!!!!"
Mycket riktigt. Studsmattor, jag säger bara det, detta jävulens påfund!
Bomull, kontroll av tänder och näsben, tröst, pussar, kramar, mys och löften om god middag.
Det gick bra. Piuh!

Åter till middagsfixet - med ännu hungrigare familj och med ännu lägre blodsocker. Och nu är ingen road längre.
Det blev gott dock. Kyckling med wookade grönsaker och matvete. Alla åt upp fort utan att klaga. Hunger är bästa kryddan.

Disk diskas undan, barn blir ombytta. Jag börjar känna ögonlockens tendens att dra sig neråt men än är det en bit kvar till mål.

Nu ska jag snart fixa allt annat här hemma. Ska bara lägga Amelia först. Amelia som inte vill somna direkt. Amelia som snuttar vällingflaska i min famn. Och som är varm och mjuk och mysig... Mmmm... En timma senare sover hon i sin säng och jag känner mig mör. Jag lägger mig i soffan under en filt tills Stellas tecknade avsnitt av "Martin, Molly och Filur" är slut.
Facebook, instagram...
Slut!
Dags att lägga henne, men hon vill också gosa först. Okej, jag är inte svårövertalad. Det finns få saker som slår dottergos.


Nu ligger hon i sin säng och exakt hur mycket energi har jag för att vika tvätt, börja packa eller betala räkningar?
Hela nack-partiet är ömt och stelt. Jag skulle somna på stört om jag tillät mig.


Den här grodan behöver benen igen så hon känner sig mindre hopplös...
Sen ska jag självklart springa marathon igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback