Tvåtusentio, nollfem, trettioett: Dagen när allt startar.

Efter en normal dag på jobbet hade jag och Anders tid hos mäklaren för att (och håll i er nu) köpa tomt och hus (eller fastighet och entrepenad som det faktiskt heter egentligen).

Vilken grej va?!...
Vi åkte dit, pirriga och fnissiga, och pratade djupt om huruvida det inte bara är att "ändra sig" efter att vi skrivit under kontrakten.
Det är en stor sak att köpa tomt, och hus, och det vet vi! Och vi är lyckliga över att få göra det tillsammans!

Tomten har vi tittat på länge. Den är stor och rymlig och den ligger en bra bit utanför stan med ganska dåliga kommunikationer. Det blir ett nybyggt område minst sagt. Just nu är där mest skog och lerplättar!
90 stycken hus i ett helt nytt område. 90 förväntansfulla familjer som vill bygga sitt bo, en plats att leva och gro på.

Igår, 31 maj, 2010 skrev vi under.
Vi köpte tomt, och vi köpte hus.
Nu ska vi bygga vårt bo, på en plats som vi noga valt, en plats för oss att leva och gro på. Att så våra egna frön.
... Vilken grej!

Direkt efter att vi skrivit under kontrakten och gjort någon form av lycklig minidans utanför mäklarens kontor åkte vi iväg till tomten.
Solen lyste och vi hade sedan länge bestämt att "om vi köper tomten åker vi dit med en gång efteråt!"

Väl framme blev jag varse om att pumps inte funkar så bra med lera, stubbar och blåbärsris, men vi hade bestämt oss för att gå upp på tomten, så det gjorde vi... om än stapplandes!

Jag gick fram till en av de stora stenar som finns på tomten och konstaterade att jag såg bra därifrån.
Anders kom också dit och vi tittade ut över tomten någon sekund, sen blev det världens pussåkramstund!
Vi viskade till varandra "Det är här vi ska bygga vårat liv" "Det är här våra barn ska springa omkring".
Det var så mysigt!!!

I nästa stund kände jag hur Anders hjärta liksom slog jättesnabbt och han sa "Nadja, Du vet att jag älskar dig va?"
Jag sa "Ja", jag log, och svarade.
Sen sa han "jag vet, men det finns något jag inte vet"
och sen gick han ner på knä, höll upp en ask med en ring och ställde den stora frågan "Vill du gifta dig med mig?"

Min lycka och förvåning just där och då går tyvärr inte att beskriva med ord i en blogg.

Just i den stunden kunde jag inte svara, jag hade tappat andan och kunde liksom inte förstå! Jag minns att jag tänkte "Det är nu det händer!!!"
Jag började andas igen och frågade "på riktigt?"
"ja"
"JAAAAAAAAAAAAA!!!!!"
Sen drog jag upp honom, vi skrattade och fällde glädjetårar och han satte ringen på mitt finger.
Vi kramades hårt, hårt och jag skakade som ett litet asplöv

Solen lyste fortfarande, vi stod kvar på stenen och vi hade skrattbubbel i magen och inget i hela världen är mer rätt än just där, just då.

Vi är lyckliga! Vi är förlovade! Vi har köpt hus! Vi ska gifta oss!!!!

Har fortfarande svårt att tro att det är sant, och jag vet inte när jag kommer landa i det.
Mina vänner planerar mer inför brölloppet än vad jag gör än så länge, och jag vet inte i vilken ordning allt kommer att hända. Men det spelar mindre roll just nu. Vad som spelar roll är Jag och Anders, tillsammans!