Hejsan!

Jag är på väg att knyta mig men känner ändå ett stort behov av att skriva lite till innan 2009 är över. Jag vet att jag har en hel dag till på mig, men eftersom jag ska laga hur mycket mat som helst och sminka hur många människor som helst imorgon känns det knappast aktuellt att fråga värden om jag "kan få låna datorn lite så jag kan blogga".

Jag tänkte först bara berätta om mina nyårslöften för 2010 men eftersom detta året har inneburit så enormt mycket för mig vill jag även passa på att skriva lite om hur tacksam jag är för allt som jag fått chans att göra... och tagit min chans och gjort!

För ganska exakt ett år sedan var det ganska tyst på arbetsmarknaden. Jag hade ett bra och fast jobb, lägenhet, familj och vänner och var allmänt nöjd med mitt liv. Likaså AJ. Dock saknades möjligheten att starta vårt liv tillsammans. Vi hade ett bra förhållande, men det var på distans och varje dag var fylld av saknad.... och positiv längtan såklart! Annars hade det aldrig gått.
Vi båda letade efter jobb men hela världen hade gått i någon form av ekonomisk dvala och det var rena rama öknen på alla webbsidor som vanligtvis skriker efter arbetare. Vi började inse att det skulle dröja innan vi kunde flytta ihop, men gav inte upp ändå.
Varenda kväll pratade vi om vilka jobb vi sökt, vad som komma skulle... för någon dag skulle det komma! Det fanns inga alternativ. Och en dag kom det!
Efter att jag sökt ett drömjobb som jag aldrig trodde att jag skulle få ringde telefonen och två intervjuer senare kunde jag ringa AJ och berätta. "Älskling, vi ska bli sambos!"
Lyckan var total och jag fnitttrade i flera dagar!

Efter ett tag började jag inse att detta faktiskt innebar att jag skulle lämna alla mina vänner. Min stad. Mitt jobb. MIN lägenhet som jag gjort i ordning aldeles själv.
Jag har lärt mig att jag klarar mig själv och är jäkligt stolt över det. Men nu skulle jag lämna hela mitt trygga bo som jag stolt och friskt byggt upp ensam, för vårt. Hans hem, hans vänner, nytt jobb, nya vänner, ny stad. Helt plötsligt blev det tungt och trots att jag visste vad jag ville och inte tvekade var det svårt att lämna allt och alla.

Vi åkte på semester, jag, AJ och 6 av mina "nya" vänner. OK, helt nya var de ju inte då jag känt dem i ett par år, men det kändes lite annorlunda ändå... Jag skulle inte hem till Göteborg när vi landade i sverige. Jag skulle till Stockholm... Hem till Stockholm... så konstigt... Men spännande!

Ja efter ett tårdrypande adjö av Göteborg och ett smärre kaos av möblemang i vår lägenhet började jag på nya jobbet som visade sig vara precis vad jag misstänkt: Skitkul!
Jag fick genast mycket ansvar och kände mig efterlängtad. Jag trivs ännu som fisken i vattnet eller vad man säger.

Lägenheten började komma i ordning och mycket gjordes om under hösten. Jag köpte halva, AJ köpte halva bilen osv, och vi äger nu lika mycket av allt vi har. Nu var det äntligen VÅRT!

Jag har haft svårt att släppa att jag inte kan ta åt mig äran för allt som är fint i lägenheten. AJ är helt fantastiskt händig och kan det mesta. Vi kompletterar varandra bra men ibland (läs: rätt ofta) tar min fröken duktig över och jag kan bli helt förstörd över att jag inte gör allt själv. Galet inte sant?!
Stressen över att lyckas som ny på jobbet, att lyckas som perfekta sambon, att inte känna så många och att inte hitta någonstans är inte att leka med. Speciellt inte när man som jag har ett ganska starkt behov av att känna sig behövd och redig. Detta är något jag jobbar med varenda dag och skall fortsätta att jobba med ett bra tag framåt. En sak är säker - AJ är rätt man för att klara av mig. Jag känner ingen med samma tålamod. Skulle vara mamma då, men de två leker faktiskt i samma liga... helt galet.

För att jag skulle komma till sans igen samt för att hinna att få i ordning lägenheten innnan lucia fick jag dra ner på mycket som tar tid såsom  fika ute, avancerat julpyssel, mycket av bloggandet etc. och tyvärr också träning. Det verkar dock ha fungerat. Något kilo har lagts på hönan, men hon är lite lugnare nu.

Jag och AJ brukar alltid ordna fester men i år lät vi bli. Det visade sig vara ett bra val med tanke på den stress jag redan upplever. Senaste halvåret bjöd ändå på mycket party. T ex lyckad Halloweenfest, fest för SusBus i götet  och snart är det Nyårsfest! Okej, visst, vi hade vår ihopflyttningsfest a la lucia, men det är också allt.

Ja detta blev ett längre inlägg än planerat, men det jag egentligen vill få fram är hur tacksam jag är över flera saker:
... att ha tagit de här chanserna som getts mig
... att få vara tillsammans med mannen i mitt liv varenda dag
... att mannen i fråga klarar av mitt hetsiga humör
... att mina vänner i götet ännu inte verkar ha glömt bort mig
... att mina vänner i sthlm verkar tycka att jag är rätt ok ändå
... att vissa av mina vän-relationer stärkts tack vare flytten
... att mamma och pappa unnar mig detta för att de vet att det gör mig lycklig
... att jag själv, stolt och modigt faktiskt har klarat av ytterligare en storstadsflytt. En flytt till ett för mig okänt ställe med tusen väntande utmaningar.

Utmaningar 2010 - Visst, kom an bara, här är jag! Jag fixar er!!!